Fel tid att göra sig av med dugliga soldater

Blogginlägg

Det ryska angreppet på Ukraina tvingade fram en snabb tillnyktring i den svenska försvars-och säkerhetspolitiken. Sverige är tillsammans med Finland på väg in i NATO och försvarsanslagen är på väg att räknas upp betydligt, låt vara att det borde ske i en ännu raskare takt. Det finns, efter decennier av nedmontering, en bred insikt om behovet av att höja den samlade, svenska försvarsförmågan.

När ÖB i mars, som svar på regeringens fråga, lämnade Försvarsmaktens redogörelse för åtgärder som på kort sikt kan stärka den operativa förmågan, var personalförstärkningar med som en viktig punkt. Myndigheten beskrev att ett tillskott av 2 000 medarbetare inom olika kategorier skulle öka förmågan till ledning och logistik samt förbättra uthålligheten. Förstärkningen skulle också ”skapa förutsättningar för tillväxt med fler krigsförband efter 2025”.

Men samtidigt som Försvarsmakten vill rekrytera fler medarbetare är den av legala skäl tvingad att avhändiga sig utbildad, erfaren och anställd personal i den så kallade GSS K-kategorin (kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän). Personal i denna kategori får enligt Lagen om vissa försvarsmaktsanställningar vara anställd i högst 12 år.

Grundtanken med lagen är inte svår att förstå. Det finns nackdelar och risker med att tillämpa en tillsvidareanställning av soldater. Soldatens uppgifter är i allmänhet fysiskt krävande och den fysiska förmågan nedgår med åren. Vi vore inte betjänta av förband med skev åldersstruktur. Om äldre soldater i en för hög utsträckning bet sig fast skulle det omöjliggöra en nödvändig personalomsättning och förnyelse.

Men med det sagt har problemet i verkligheten varit det omvända. Försvarsmakten har genom åren haft svårigheter med att bemanna GSS K-befattningarna och har haft att brottas med vakanser. I genomsnitt har de anställda soldaterna tjänstgjort under en kortare tid än vad systemets konstruktörer beräknade, eller snarare hoppades på, när det introducerades.

Därför är det olyckligt att en otymplig lag nu lägger hinder i vägen för de soldater som är villiga att arbeta vidare efter utgången av sin tolvårsperiod, har oomtvistad förmåga att göra det och är både behövda och önskade av förbanden. Det är nu fel tid att göra sig av med dugliga soldater. De behöver istället bli fler.

Jag tycker att Försvarsmakten ska få en högre grad av flexibilitet för att kunna hantera sitt komplicerade personalpussel. Jag tycker att lagen ska ändras för att möjliggöra ytterligare tidsbestämda anställningsperioder för gruppbefäl, soldater och sjömän. Förutsättningen för fortsatt anställning måste vara att organisationen har behovet och att individen uppfyller de förväntade kraven. Alltså en individuellt prövad möjlighet att fortsätta sin anställning. Inte en generell rättighet.

Den personliga risk det medför för soldaten att vara tidsbegränsat anställd högre upp i åldern måste naturligtvis arbetsgivaren kunna möta för att lyckas behålla den personal den önskar. Det kan handla om kompetensutveckling och strukturerade förberedelser för att förbereda en senare övergång till ett civilt arbetsliv. Det kan handla om en lön som i högre grad återspeglar den kompetens som kommer av flerårig tjänstgöring.

Jag vet inte om det går att nå tillräckligt bred politisk samsyn kring en reformering av den s k soldatlagen. Men det är eftersträvansvärt att få på plats en mer ändamålsenlig lagstiftning som i högre grad stödjer den nödvändiga tillväxten av militära förband. Det är en nog så krävande uppgift, även utan administrativa hinder och begränsningar.

Tappade uppkopplingen