Min syn på religiösa friskolor

Idag meddelade Socialdemokraterna att de vill förbjuda konfessionella friskolor. Det överraskande förslaget beror förmodligen mest på att det vaknas valrörelse och val och att behovet av profilering ökar. I realiteten vill ju Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet införa ett vinstförbud som skulle tvinga huvuddelen av samtliga friskolor att slå igen och avvecklas. Därför är det en smula besynnerligt att sossarna vill göra sig omaket att i särskild ordning avveckla just en enskild kategori friskolor.

Personligen tycker jag att frågan om religiösa friskolor förtjänar en seriös diskussion. Mellan vuxna i rummet om man så vill. 2016 biföll Moderaterna i Skövdes årsmöte en motion från Anna Bergman som gick ut på att det i svensk skollag inte ska finnas utrymme för fristående [förskole-, skol- och fritidshems-] enheter att ha en konfessionell profil”. Motionen avslogs senare på länsförbundsstämman. Jag röstade dock för bifall då och jag har kvar samma uppfattning idag.

Låt mig, innan jag inleder resonemanget, för säkerhets skull först etikettera mig. Jag är först och främst en mycket varm anhängare av valfrihet och av friskolor. Som ordförande i den dåvarande skolnämnden i Skövde ägnade jag, tillsammans med mina borgerliga kollegor, mycken möda åt att bereda väg för fristående för- och grundskolor i kommunen. Jag bekänner mig också som kristen, även om jag för tillfället inte tillhör något samfund (min relation med Svenska kyrkan är komplicerad). Jag hyser slutligen en varm respekt för religionsfriheten och ser den som en bärande hörnpelare för en anständig civilisation. Jag är övertygad om att religionsundervisning är av stor betydelse för att människor ska respektera varandra, kunna navigera i vårt samhälle och förstå vår omvärld.

Men jag är också övertygad om att Sverige ska vara en sekulär nation. Religionsutövningen är en självklar och väsentlig rättighet, men den ska också vara en enskild angelägenhet. Därför tycker jag att det är fel när stat och kommuner betalar ut bidrag till religiösa samfund. Och jag tycker att det är fel när stat och kommuner finansierar religiösa skolor. Det ligger inte i den sekulära statens intresse att finansiera barns personliga utövning av religion. Det är en angelägenhet för föräldrarna, för familjen och för hemmet. Religionen är en privatsak, förvisso en mycket viktig sådan, men den ska inte blandas samman med offentligt finansierad utbildning och särskilt inte den obligatoriska grundskolan. I skolan är det kunskapsuppdraget som ska vara det centrala.

Skollagen är förvisso tydlig med att deltagande i konfessionella inslag är frivillig. Men det är svårt för ett barn att välja bort ett sammanhang som i flera fall kan förväntas utgöra stommen för en skolas eller förskolas karaktär och kultur. Det är orimligt att lägga en sådan börda på ett barn.

Grunden för min invändning mot religiösa friskolor är således principiell. Sedan har jag som de flesta andra upprörts när anmärkningsvärda brister och missförhållanden emellanåt kommit i ljuset. Det är dock viktigt att betona att dessa kommer från ett litet fåtal av de konfessionella skolorna. Men likväl är det oacceptabelt om en enda svensk skola bedriver könssegregerad undervisning utifrån religiöst betingade utgångspunkter. Det är förfärligt om flickor av samma skäl på en enda svensk skola behandlas annorlunda och sämre än pojkar.

Här har Moderaterna och Alliansen en stark och viktig poäng när de menar att tillsynen måste bli mer omfattande och sanktionsmöjligheterna tydligare än idag. Möjligen behöver skollagen skärpas och definitivt behöver Skolinspektionens befogenheter vässas. Det ska inte finnas plats för en enda skola som upprätthåller en förkastlig värdegrund och som kränker grundläggande rättigheter. Skolor som ägnar sig åt sådant, långt ifrån både vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, ska givetvis stängas. Detta oavsett om de är konfessionella, ickekonfessionella, fristående eller kommunala.