Potent luftvärn eller potentiell gökunge?

På GöteborgsPostens ledarsida skriver idag Adam Cwejman om Sveriges planerade anskaffning av det amerikanska, medelräckviddiga luftvärnssystemet Patriot. Jag delar hans tveksamhet till valet av Patriot.

Nu är jag förvisso långt ifrån någon luftvärnsexpert. Det ska medges och understrykas. Under försvarsmaktsövningen Aurora fick jag dock möjlighet att beskåda grupperade eldenheter ur både Patriot-systemet och den franska motsvarigheten Samp/T. Sakkunniga men väldigt diplomatiska luftvärnsofficerare redogjorde för de olika modellernas för- och nackdelar. Det var för mig uppenbart att det nyare och mer moderna franska systemet var tekniskt överlägset den amerikanska konkurrenten. Inte minst för att det franska systemet kan skjuta horisonten runt, medan Patriot har en snävare skjutvinkel och därmed måste vara grovinriktat i rätt riktning före avfyrning. Det franska systemet är också billigare i inköp, vilket knappast är en nackdel för ett land med en så liten försvarsekonomi som Sverige. Dessutom kan svensktillverkad radarutrustning integreras i det franska systemet. Naturligtvis hade det varit lyckat för både SAAB och Sverige om svensk teknik hade kunnat tillvaratas och utvecklas på detta sätt.

Men som vi alla vet landade regeringen i att trots allt anskaffa Patriot. Svensk media har skrivit om de mycket omfattande kostnader det skulle innebära att köpa in ett erforderligt antal robotar till lavetterna. Dagens Industri skrev i förra veckan om att underhållskostnaderna för att vidmakthålla systemet kommer att motsvara 30 % av dagens anslag för underhåll av armémateriel. Cwejman uppmärksammar idag i sin ledare också att väntetiden på ett uppgraderat system kan bli lång. Om detta vittnar exemplet med Polens pågående anskaffning av just Patriot.

Det har spekulerats i de egentliga motiven för regeringens val av Patriot och att dessa sannolikt var mer politiska än tekniska. Genom att välja det äldre, dyrare och tekniskt något sämre Patriotsystemet skulle Sverige trots allt vinna goodwill i USA. På detta sätt skulle regeringen i någon mån kompensera för det faktum att Sverige, på grund av Socialdemokraterna, står utanför Nato och därmed är i total avsaknad av försvarsgarantier. Men det skulle i så fall vara ett dyrt, omständligt och icketransparent sätt att försöka öka säkerheten på.

Jag uppfattar att det finns en risk för att Sverige obetänksamt kastar sig in i ytterligare ett materielprojekt som våldsamt spräcker både kostnads- och tidsramar. Det finns en risk för att det blir ännu en affär vars kostnader tränger undan andra angelägna investeringar och vars tidsutdräkt skjuter efterfrågad försvarseffekt på framtiden. Den dåvarande S-regeringens misslyckade anskaffning av helikopter 14 borde tjäna som avskräckande exempel på onödig fördyring och obegriplig leveransförsening. Även om luftvärnet är både viktigt och mycket angeläget är det inte det allena saliggörande.

Offerten som nu ligger på Försvarets Materielverk löper ut den 10 augusti i år. Innan dess behöver alltså regeringen slutgiltigt ta ställning, om den inte ska skjuta saken på framtiden till efter valet. Det innebär förvisso att anskaffningen av luftvärnsenheterna fördörjs. Men jag tycker ändå inte att det är orimligt att göra just det när det råder tveksamheter och oklarheter kring en mycket stor utgift. Det mesta tyder ju på att den sittande regeringen kommer att tvingas avgå. Är det då rimligt att den månaden före valet binder upp kommande regeringar (luftvärnssystemet ska vara i drift i flera decennier) vid enorma kostnader på försvarsområdet?

Sverige behöver ett potent luftvärn. Inte en potentiell gökunge. Sverige behöver tydliga säkerhetsgarantier genom Nato. Inte fromma förhoppningar genom tveksamma upphandlingar.

LÄNK:

Köpet av amerikanskt luftvärn ett dyrt misstag – GP ledare 26 juni 2018