S-regeringens säkerhetspolitik klarade inte kontakten med den brutala verkligheten. Allianslösheten medförde, tvärtemot vad som brukade hävdas i högtidstalen, ett besvärande säkerhetsunderskott och ett farligt vacuum i Östersjöregionen. Den socialdemokratiska säkerhetspolitiken visade sig vara ett högriskprojekt.
Det är beklämmande och oacceptabelt att våldsamma kriminella tillåts trycka tillbaka polisen och regera hela stadsdelar. För detta mycket allvarliga tillkortakommande bär regeringen och främst justitieministern ett mycket tungt ansvar. Regeringen måste nu tillse att polisen ges lagstöd, resurser och utrustning för att upprätthålla numerär, taktisk och teknisk överlägsenhet gentemot det svenska samhällets hatiska och stenkastande fiender. Det skriver jag i Skaraborgs Allehanda.
Samtidigt som det råder brist på arbetskraft i flera branscher är det 1,3 miljoner människor i arbetsför ålder som inte försörjer sig själva genom arbete. Det är därför angeläget att öka incitamenten för att få människor ur bidragsberoende och i arbete. Men istället gör alltså Socialdemokraterna tvärtom. Det är en orättvis och oansvarig politik som S-statsministern talade sig varm för denna första maj.
även om det inte var avsiktligt röstade Baylan klokt. Det är synnerligen angeläget att en folkräkning kommer till stånd. Den behövs för att tvinga tillbaka det svällande, farliga skuggsamhället. Den är nödvändig för att säkerställa att de individer som vistas i landet verkligen har rätt att göra det. Den är en förutsättning för att bringa ordning i folkbokföringen och stoppa bidragsfusk och annan kriminalitet.
Idag har Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap föreslagit regeringen ”att överväga att återinförande” av civilplikten. Detta över fyra år efter att Försvarsberedningen föreslog regeringen att göra just det. Medvetenheten, ambitionen och tempot behöver höjas i återtagandet av totalförsvarets prestanda och förmåga. Riksdagen behöver agera, trycka regeringen framför sig och skyndsamt besluta om att aktivera civilplikten. Det är fara i dröjsmål.
Magdalena Anderssons (S) utflykt till London är ett uttryck för Socialdemokraternas anmärkningsvärda beröringsångest med NATO. Nu är det inte tid att sätta inrikespolitik framför nationell säkerhet. Frågan om NATO behöver diskuteras sakligt och seriöst både i försvarsberedningen och mellan de svenska och finska regeringarna.
Sverige är sedan flera år beroende av import av livsmedel för att vi invånare ska kunna äta oss mätta. När kriget nu drabbar Europa är risken för störningar i logistikflödena uppenbar. Nu måste jordbruket få långsiktiga och goda förutsättningar. Nu måste vi värna Sveriges kvarvarande bönder samt slå vakt om och utveckla den svenska matproduktionen. Det skriver jag och Lennart Bogren, LRF, i en artikel i SLA.
Idag fick jag lära mig att Sverige betalar bistånd till Ryssland. Detta för att främja bland annat utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter i det väldiga landet som tjänar stora pengar på försäljning av både olja och gas. Det är löjeväckande och provocerande! Den ryske diktatorn måste fnissa hånfullt åt de ständigt naiva svenskarna.
I Ukraina försvaras inte bara en självständig, suverän nation. Där försvaras övriga Europa och den säkerhetsordning som har utvecklats sedan det kalla krigets slut. För den ryske diktatorns anspråk är större och går bortom Ukraina. I det territorium som han anser att det ryska herrefolket är berättigat att behärska ligger ytterligare europeiska, fria nationer. Sverige är ett av dem.
Tvärtemot vad regeringen påstår tjänar alliansfriheten oss inte väl. Den bidrar istället till osäkerhet och instabilitet i norra Europa. För att säkerställa Sveriges nationella självständighet och frihet behöver landets försvarsarrangemang uppgraderas. Sverige behöver NATO.