100 år sedan elfte timmen

Den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden. Det är 100 år sedan kanonerna tystnade och striderna i det första världskriget upphörde.

100 år är en lång tid men ändå är det inte långt borta. Min farfar var 18 år vid krigsslutet. Hans generation skulle två decennier senare få uppleva ännu ett kolossalt och förödande världskrig. Det andra som en konsekvens av det första.

Jag är tacksam för att själv ha fått leva mitt liv i fred. Jag är tacksam för att jag har fått uppleva hur friheten har omfamnat även de länder som för 30 år sedan förtrycktes av hårdföra diktaturer öster om järnridån. De senaste 70 åren har utgjort en osedvanlig fredlig period i Europas annars oroliga och mycket blodiga historia.

Denna period får inte vara en parentes och inte ett undantag. Denna goda ordning måste bestå. Därför ser jag med oro på hur Europasamarbetet vacklar och försvagas. Främst genom britternas förestående utträde ur EU, men också genom politiska framgångar för nationalistiska, isolationistiska och opportunistiska rörelser i flera europeiska länder, liksom i Sverige.

Europasamarbetet är viktigt av väldigt många skäl. Men låt oss inte glömma att de viktigaste heter fred och säkerhet.