Säkerhet förutsätter ansvarstagande
Jag läser om den senaste säkerhetsskandalen. Denna gång är det myndigheten Svenska kraftnät som spelar förstafiloen i ett mycket sorgligt stycke.
Sverige är inte säkert. Vår politiska ledning och dess myndigheter har ett farligt aningslöst förhållningssätt till risker och hot mot rikets säkerhet. Ytterst är det vår demokrati, vår frihet och vår invanda vardag som hotas.
Sverige är inte robust. Beredskap för att förebygga och tidigt avvärja hot och angrepp mot vårt land saknas. Det saknas förståelse, insikt och kunskap bland myndigheter och befattningshavare som handar funktioner och information av vital betydelse för vår säkerhet.
För 28 år sedan ryckte jag in som värnpliktig vid Göta trängreremente. Det var en annan tid, det var ett annat samhälle och det rådde en annan anda än idag. Det militära försvaret lämnade även då mycket övrigt att önska. Utrustningen var i flera avseenden gammal och omodern. Mycket av materielen som jag utbildades för att handha, hade min far lärt sig att hantera några decennier tidigare.
Men det fanns en allmän insikt, förståelse och en grundläggande beredskap för att möta och hantera situationer och krafter som utmanade oss och hotade oss. Det fanns en gedigen och omfattande organsation som ideligt gjorde försvarsförberedelser, såväl militära som civila. Det fanns förvisso uppenbara materiella brister, men de kompenserades i hög grad av en frisk attityd. Vi gjorde det bästa av det vi hade, istället för att beklaga oss över det som vi saknade.
På 30 år har Sverige gått från att vara en mycket robust och säkerhetsmedveten nation till att bli ett aningslöst land med en förödande låt-gå-mentalitet. Om sentidens säkerhetshaverier i Transportstyrelsen och Svenska kraftnät hade inträffat då för 30 år sedan, hade ansvariga statsråd ställts till svars och tvingats att avgå. Numera känner och tar varken statsråd eller myndighetschefer ansvar. Och de avkrävs det inte heller. De kommer undan.
Jag är möjligen tillbakablickande, men jag är inte bakåtsträvande. Jag är övertygad om att Sverige behöver ta tillbaka mycket av det som vi en gång hade i form av beredskap, förhållningssätt och förberedelser för sådant som är oönskat och ovälkommet, men dessvärre varken är otänkbart eller omöjligt.
Landets politiska ledning har en enorm betydelse för att såväl myndigheter som människor ska vara förberedda för att klara av de påfrestningar som följer av kris och krig. Visst behöver det tillföras resurser och materiel av allehanda slag för att vårt land ska kunna skyddas och vara säkert. Men viktigare ändå är insikt, förståelse och attityd. En anda och vilja att göra det allra bästa av det man har. Och skydda och värna det man har.
Vi kan omöjligen upprätthålla och än mindre utveckla en nationell krismedvetenhet, beredskap och robusthet, om vi samtidigt tolererar myndighetschefers och ansvariga politikers slarv med sådant som är av central betydelse för vår gemensamma säkerhet. Jag förväntar mig nu att regeringen agerar kraftfullt mot statsråd och myndighetspersoner som uppvisat nonchalans och genererat säkerhetsrisker. Och jag förväntar mig en aktiv och tydlig opposition som utkräver ansvar av dem som är satta att leda, men som visat sig vara oförmögna att göra det.