Tak-över-huvudetgaranti för Margot

Jag är en av de miljoner svenskar som tycker att pamparna i Kommunals topp har agerat svekfullt och förkastligt gentemot sina medlemmar. Det är ett uttryck för en sjuk kultur när ledargarnityret i en facklig sammanslutning beviljar sig själva och varandra förmåner som ligger ljusår bortom medlemmarnas verklighet. Det är direkt stötande att de hänger sig åt excesser som inte alls ligger i de senares intresse.

Så tycker jag från läktaren. Jag är inte medlem i Kommunal och har inte i utsikt att bli det heller. Ytterst är det ju en sak för det fackliga förbundets medlemmar att ta i. Som i alla demokratiska organisationer är det de som har att utse sin ledning och pröva förtroendet för den samma. Jag har noterat att många medlemmar nu sägs ha röstat med fötterna och begärt utträde ur sitt fackförbund efter Aftonbladets avslöjande briserade.

En av skandalens tentakler har letat sig ända in i regeringskretsen och träffat ett av de tyngsta statsråden; utrikesministern. Denna visar sig vara privilegierad hyresgäst i en av Kommunals fastigheter. Uppenbarligen insåg ministern själv det olämpliga i detta, eftersom hon valde att förekomma den mediala granskningen genom att snabbt gå till ursinnigt angrepp mot sin hyresvärd.

Att Kommunal inte överlåter bostäder till den allmänna bostadsmarknaden är märkligt och föga berömvärt. Att utrikesministern skulle tro att just hon hamnat i en kölös miljö är obegripligt, eftersom just köer är ett centralt inslag i den dysfunktionella svenska bostadsmarknaden. Att utrikesministern personligen låter sig gynnas kraftfullt av sina kompisar i Kommunal väcker berättigade frågor om ministerns oberoende. Institutet mot mutor menar att mutmisstanken bör utredas av åklagare.

När utrikesministern anlägger en hundvalpslik blick, spelar lantiskortet och menar att “vi som inte är stockholmare” är beroende av att genom kontakter kringgå bostadsmarknadens många hinder och återvändsgränder, brister det i trovärdighet. Wallström har, som flera tidningar rapporterat, genom att under sin tid som EU- och FN-dignitär konsekvent undvikit att betala skatt i Sverige (det är häftigt att betala skatt?) och därmed kunnat bygga upp ett ansenligt kapital tillräckligt för att köpa en bostadsrätt. Utrikesministerns agerande förefaller mest syfta till att skademinimera och rädda sitt ansikte. Ett ansikte som redan är ärrat och fläckat av en lång rad av allvarliga politiska brister och besvärande tillkortakommanden på den utrikespolitiska arenan.

Utrikesministern förefaller än en gång ha agerat minst sagt tank- och omdömeslöst, vilket hon förvisso är långt ifrån ensam om i den sorgliga härva av pampexcesser som nu målas upp.

Men, så här i det nattkrökta skrivandets stund, tycker jag mig se en förmildrande omständighet och märklighet som talar till utrikesministerns fördel. Varför är det alls statsrådets huvudbry att komma över ett hyreskontrakt i den havererade, svenska bostadsmarknadens huvudstad Stockholm? Varför tillhandahåller inte regeringskansliet övernattningsbostäder åt statsråd i centrala staden? På samma sätt som riksdagsförvaltningen gör åt riksdagsledamöterna?

Nuvarande ordning tycks förutsätta att ett statsråd antingen är stockholmare, är försedd med en plånbok med tillräcklig tjocklek för att kunna köpa sig en dyr bostad, eller har utvecklat tillräckligt nära relationer med fastighetsägare för att elegant och ledigt kunna smita före kön av bostadssökande människor.

För mig känns det inte helt rimligt att den, som ej har hemvist i 08-området och som utnämns till minister, måste falla ned i Maslow-pyramidens bottensegment och på egen hand tillgodose det grundläggande behovet av tak över huvudet. Detta måste rimligen distrahera statsråden och minska deras fokus på huvuduppgiften att tjäna och leda Sverige. I just Wallströms specifika fall tror jag förvisso att det vore välgörande om hon ägnade sin tid åt gula sidornas förteckning över bostadsföretag, istället för att fortsätta haverera landets utrikes relationer. Men rent generellt är det faktiskt inte rimligt.

Det finns starka skäl att ifrågasätta Wallströms agerande. Men det finns också goda skäl att efterfråga en ordning där regeringens ledamöter, vilkas mandat ju är tidsbegränsat (de nuvarande har redan passerat bäst-före-datum), tillhandahålls bostäder på rimligt avstånd från departementen.

Slutligen visar den sorgliga soppan på en sak till. Att det finns synnerligen starka skäl att ompröva och reformera den havererade svenska bostadspolitiken. Det vore välgörande för såväl statsråd som oss människor i gemen.