Tal på nationaldagen

Idag har jag debuterat som nationaldagstalare. Det skedde vid nationaldagsfirandet vid Pensionat Klåvasten norr om Skövde. Ett mycket välordnat och väldigt trevligt arrangemang med musik, sång och dans. Mitt tal följer nedan.

Mina damer och herrar,

Först ett varmt tack till Gunilla och Anders som har bjudit in oss till att fira nationaldagen för första gången här på vackra Klåvasten. Varmt tack för ett friskt initiativ och för ett fint arrangemang. Jag hoppas att det blir tradition!

6 juni som nationaldag är också relativt ung som företeelse och tradition. Först 1983 blev dittillsvarande Svenska flaggans dag konverterad till nationaldag. Det var 90 år efter att den 1893 – under nationalromantikens mest prunkande och punschosande period – av Artur Hazelius uppfanns som en flaggfest på friluftsmuseet Skansen i Stockholm.

Den första officiella ’Svenska flaggans dag’ firades med närvaro av kung Gustaf V på Stockholms stadion 1916, ett år då det första världskriget kastade mörka skuggor över vårt land. Nationell samling upplevdes som eftersträvansvärd av både folk och statsmakt. Initiativtagare var en Nils Ljunggren, som kunde titulera sig som både grosshandlare och landstormsbefäl. Först 2005 blev nationaldagen helgdag, efter beslut i Sveriges riksdag.

Vi brukar påminna oss om att den 6 juni anknyter till två händelser i vår svenska historia. Om att Gustaf Vasa av riksdagen vid sitt möte i Strängnäs utsågs till kung denna dag år 1523. Valet av Vasa till svensk kung markerade frigörelsen från dansk överhöghet och avslutandet av Kalmarunionen. Det var där och då som nationalstaten Sverige föddes. För oss idag känns det obegripligt att våra förfäder ägnat många hundra år åt att bekriga Danmark, ett land som i vår tid ter sig väldigt fredligt, vänligt och ofarligt.

Också den 6 juni, fast 1809, utsågs ännu en svensk kung av riksdagen; Karl XIII. Denne undertecknade samtidigt 1809 års regeringsform, som anges som det andra skälet för dagens datum som nationaldag. Detta skedde under en mycket orolig tid. Sverige var inbegripet i ett misslyckat krig med Ryssland. Den svenska armén hade tvingats retirera tillbaka från Finland, vilt förföljd av ryska förband. Vid tiden för undertecknandet hade Gustaf IV Adolf, Karl XIII:s brorson, avsatts som kung i något för Sverige så ovanligt som en statskupp. Ryska förband opererade i såväl norra Sverige som i Roslagen. Både huvudstaden och landets självständighet hotades. Finland skulle senare samma år för evigt skiljas från Sverige genom freden i Fredrikshamn.

Denna dramatiska tid var en brytningstid. Sverige valde en ny väg, en ny monark och en ny författning. Efter bara ett par veckors arbete kunde riksdagens nyinsatta konstitutionsutskott presentera ett förslag till författning som såväl kungen som de fyra stånden kunde ställa sig bakom. Några tidsödande utredningar eller omsorgsfulla konsekvensbeskrivningar, sådana som vi är så vana vid idag, föregick inte beslutet. Regeringsformen innebar slutet på det kungliga enväldet. Makten skulle framledes delas mellan kung, regering och riksdag. Myndigheter och domstolar gavs en mer självständig ställning. Då definierades mycket av formerna för det moderna Sverige. Regeringsformen från 1809 höll sig, förvisso med omfattande kompletteringar och förändringar, gällande ända till 1974.

Det är sällan som vi i vår vardag reflekterar över de dramatiska händelserna 1523 och 1809. Det är främst dagar som denna som vi påminns om dem som spännande berättelser från det förgångna. Vårt lands historia förenar oss. Berättelserna om vår historia, om kungar och drottningar, om krig och fred, om stora och viktiga händelser, om utveckling, om innovationer, om landsmän och -kvinnor som gjort banbrytande framsteg, beundransvärda insatser och skapat bestående verk, dem bär vi gemensamt. Stoltheten för oss samman. Stoltheten över Folke Bernadotte, Raul Wallenberg, Astrid Lindgren, Greta Garbo, Alfred Nobel, Zlatan Ibrahimovic, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Pernilla Wiberg, Charlotte Kalla, Volvo, Asea, Ericson, Abba, Roxette och Avicii förenar oss.

Vi förenas också i våra gemensamma strävanden för ett bättre Sverige och för en bättre värld. Vi förenas i vårt gemensamma språk. Vi förenas i gemensamma, grundläggande värderingar och vår lika gemensamma och grundläggande människosyn. Vi delar inte alltid samhällssyn. Vi är inte alltid ense om vägvalen och riktningen för vårt lands fortsatta utveckling. Men de allra, allra flesta människorna i vårt land förenas i uppskattningen av demokratin och av den åsikts- och yttrandefrihet som vi åtnjuter.

Vi betraktar det rentav som något givet och som något självklart. Trots att historien borde ha lärt oss att det inte är det. Idag minns världen D-dagen och början på Europas befrielse. Idag minns världen med tacksamhet dem som vågade och offrade sina liv för att vi ska kunna leva våra i frihet.

I år, 2019, firar vi 100 år av kvinnlig rösträtt. Att alla, oavsett kön, i vårt land har samma rättigheter känns naturligt, viktigt och självklart för oss. 100 år kan vid en första tanke kännas avlägset. 100 år är verkligen en lång tid. Men det ligger faktiskt ändå nära, bara några få generationer bort. Min farmor och min mormor hörde till dem som föddes som älskade barn, men i lagens mening som en andra klassens medborgare med beskurna rättigheter och möjligheter.

Sverige ska vara ett land där rättigheter, möjligheter och skyldigheter är lika för alla. Oavsett vilka dina föräldrar är. Oavsett om du är pojke eller flicka, man eller kvinna. Oavsett varifrån du kommer. Det är vad i alla fall jag uppfattar som svenska värden. Värden som utvecklats genom tiden, av historien och av generationer av svenskar. Värden som gjort att vårt samhälle, vår befolkning och vårt land har hållit ihop, klarat påfrestningar, utvecklats och stärkts.

I en tid när dessa fundamentala värden utmanas av krafter som föraktar vår livsstil, hatar vår frihet och hotar vårt samhälle, behöver vi emellanåt stanna upp, reflektera och mer se det som förenar oss, än det som skiljer oss åt. Se det som gör Sverige till det land som vi vill kalla vårt hem. När gör man det bättre än på Sveriges nationaldag? Var gör man det bättre än här på Klåvasten?

Jag ber er att avslutningsvis förena er med mig i ett fyrfaldigt leve för vårt älskade fosterland. Leve Sverige!