Tankar kring det ofattbara

I fredags var jag i Göteborg och hade en fin dag tillsammans med mina döttrar. Mobiltelefonen var urladdat avstängd. Det är semester, så det kändes som att det inte gjorde något. Väl hemma, vid 20-hugget, pluggade jag in laddaren i luren och några SMS tickade in. Ett var från Moderaternas presstjänst och handlade om statsministerns uttalande om “tragedin i Norge”.

Tragedin i Norge? Jag kastade mig på TV:n och fick del av den obegripliga overklighet som blivit till vidrig verklighet i vårt grannland. En bomb i regeringskvarteren. En massaker på ungdomar på ett sommarläger. Bestialiska attentat på oskyldiga människor i fridfulla Norge. Mitt urladdade telefonbatteri hade skyddat mig från det hemska. Jag myste i en somrig semesterbubbla längre än många andra, som i realtid matades med de ohyggliga nyheterna från Oslo. Det som först föreföll vara internationell terrorism visade sig vara ett illdåd utfört av en inhemsk, satans mördare.

I mitt huvud surrar tankar. Varför? Hur kunde det ske? Hur kan någon människa förfalla i en sådan omänsklig ondska? Här, i vårt civiliserade, ordnade och trygga Norden? Kan det hända igen? Kan man förhindra att det händer? Vad är i så fall priset för detta?

Ingen vet. Det är för tidigt att försöka dra några slutsatser, eftersom vi ännu för lite. Informationen om bakgrund och eventuella motiv är ännu knapphändig. Vi får tålmodigt vänta. Trots allt är det en lycklig omständighet att den norska polisen lyckats gripa den som uppenbarligen är gärningsmannen. Han är vid liv och har nu att för sörjande föräldrar, en chockad nation och för en undrande mänsklighet att förklara sin djävulska handling.

Nu är tid för sorg, medkänsla och eftertanke. Jag känner så innerligt med de hundratals föräldrar, som förlorat sina älskade söner och döttrar i denna menings- och besinningslösa våldshandling. Jag kramar mina barn hårt och ber att det aldrig måtte hända dem något så vidrigt och ont.