Tankar kring en mätning

Idag presenterade Statistiska Centralbyrån sin emotsedda partisympatimätning. Som väntat visar den på att Sverigedemokraterna fortsätter att lyfta och Socialdemokraterna fortsätter att sjunka. Som väntat är krisande Liberalerna nu det minsta riksdagspartiet, även om det med ett nödrop klarar fyraprocentsspärren. Sammanlagt har partierna bakom Januariöverenskommelsen (S, MP, C och L) sedan valet tappat fyra procent av väljarna.

Denna överenskommelse hade syftet att hålla tillbaka Sverigedemokraterna. Det är en sorglig ironi att det har blivit precis tvärtom. Men det är knappast överraskande. Vi var flera som varnade för denna utveckling redan vid tiden för Decemberöverenskommelsen, vilken tidigare tillkom i samma syfte. Efter Liberalernas och Centerpartiets svek i regeringsfrågan har Sverigedemokraterna dessutom givits favören att vara nyckel och förutsättning för maktskifte och för någonting annat än en vänsterregering i Sverige. Med en fjärdedel av valmanskåren bakom sig måste nu SD hanteras och bemötas som ett parti som och bland andra. Det är ett parti som man måste kunna samtala med, förhandla med och försöka komma överens med.

Personligen är jag övertygad om att SD bara kan normaliseras genom detta. Ett parti som tvingas till beröring och ansvarstagande kommer snart att möta samma folkliga förakt som riksdagens övriga partier gör. Jag tycker att Moderaterna är på rätt väg i utvecklingen av sitt förhållningssätt men fortfarande ägnar sig åt onödiga reservationer. Mest märkligt tycker jag det var och är att partiet centralt satt sig till doms över lokala partiföreträdare som sett sig nödgade att samarbeta med SD för att styra sina respektive kommuner. Sådant får det nu vara slut med, menar jag. Politik måste handla om sak och innehåll. Inte om form och avsändare.

Som moderat finns det inga skäl att jubla eller glädja sig över dagens opinionsmätning. Förvisso återhämtar sig partiet jämfört med SCB-mätningen i maj (16,0 %) och landar nu på 18,3 %. Men jämfört med valresultatet 2018 (19,8 %) har Moderaterna tappat 1,5 %. Det är inte djärvt att anta att dessa huvudsakligen har rört sig till SD.

Det finns absolut inte heller skäl till panik eller överdriven oro. Jag har starkt hopp och djup tilltro till Moderaternas långsiktiga arbete på flera områden, vilket så småningom ska knytas ihop i ett nytt, framåtsyftande idéprogram. Ett statsbärande parti med regeringsambitioner behöver nogsamt formera sig, definiera sig och formulera sig för vår tid och dess speciella och knepiga förutsättningar.

Däremot tycker jag att detta långsiktiga och ambitiösa arbete måste kunna paras med ett avsevärt mer snabbfotat uppträdande i den dagliga politiska debatten i Sverige. Jag uppfattar att Moderaterna ofta kommer i bästa fall tvåa på bollen och tvingas att förhålla sig till initiativ som tagits av någon annan. Därmed råkar man ofrånkomligen i skuggan.

Vidare tycker jag att Moderaterna tydligare behöver markera sin särart inom frågor som tydligt skiljer partiet från just Sverigedemokraterna. Sådana frågor är bland andra sådana som rör individens frihet gentemot kollektivet och gentemot staten, om mäns och kvinnors lika möjligheter, om skattepolitiken, om ekonomiskt ansvarstagande samt om försvar, säkerhet och internationellt samarbete. För att nämna några.

Jag efterlyser ett Moderaterna som är snabbare, tydligare och modigare. Jag tror att ett sådant M-parti kan vinna tillbaka väljare redan till nästa SCB-mätning på våren 2021 och framförallt till valdagen 2022.

LÄNK:

Partisympatiundersökning hösten 2019 – SCB 03 december 2019

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.