Tankar under krisen

Jag har egentligen tagit paus i mitt bloggande. Jag förbereder mig som bäst för FN-tjänst och utlandsinsats. Men det är omöjligt att lämna coronakrisen okommenterad. Här följer ett urval av de många tankar som har rört sig i mitt huvud under de senaste kusliga veckorna.

Vi upplever nu i Sverige, Europa och världen en riktigt allvarlig kris. En kris som för många människor redan har övergått i katastrof. Liv och hälsa hotas över hela världen samtidigt som världsekonomin panikbromsar och störtsjunker. Vi, vårt samhälle och vår civilisation hotas på olika sätt och på flera fronter. De humanitära konsekvenserna kan bli mycket svåra, inte minst när sjukdomen träffar fattiga och eftersatta länder. De ekonomiska efterräkningarna riskerar att bli mycket kostsamma och det under lång tid. Många mindre företag i vårt land drivs mot obestånd när intäkterna uteblir. För en exportberoende nation som Sverige innebär också en havererad världsekonomi ett mycket allvarligt hot mot jobben och mot vårt välstånd.

Först och främst måste sjukdomens utbredning bromsas och människor i riskgrupper skyddas. Där har vi alla ett stort ansvar att följa myndigheternas tydliga och enkla rekommendationer om social distansering, isolering om det går samt nogsamhet med hygienen. Jag förvånas och upprörs över att det finns människor som trivialiserar smittan och nonchalerar rekommendationerna. Men min uppfattning är emellertid att de allra flesta tar det på allvar, gör det de ska och bidrar efter bästa förmåga. Foliehattarna är i minoritet.

Något annat som stöter mig är de märkliga “nyheter” som ges spridning och det regelrätta hat som ledande medarbetare på bland annat Folkhälsomyndigheten får utstå. Den som i oförstånd bidrar till att undergräva tilltron till och respekten för myndigheter spelar andra intressen i händerna. Det finns krafter och makter som har stort intresse av att underblåsa spänningar och konflikter inom nationalstater, liksom gnissel i mellanstatliga samarbeten mellan demokratier i Europa. Vi ska inte hjälpa de destruktiva och ständigt aktiva trollfabrikerna på traven.

Något som jag tycker har fungerat väl är hur det politiska arbetet har utvecklat sig på olika nivåer. Här har riksdagen gått före. Det är utmärkt att den har reducerat antalet ledamöter som deltar i voteringarna. Det är ett sätt att säkerställa uthållighet i beslutsförheten. Jag uppskattar också att riksdagen har förmått att vara snabbfotad när det har behövts. Lagstiftning, som normalt sett skulle ta många åt att driva igenom, har kunnat beslutas efter ett fåtal dagars beredning. Just därför att det har behövs.

Jag uppskattar hur mitt parti Moderaterna agerar under krisen. Partiet har tagit ansvar och på ett konstruktivt sätt presterat flera kloka förslag, inte minst om hur den svenska ekonomin ska hållas igång, företagen räddas och landet kunna återgå till ett någorlunda normalt tillstånd när smittan väl dragit förbi. Men också om hur arbetskraft ska kunna tillföras vården och att de heroiskt kämpande medarbetarna i vården ska känna både uppskattning och motivation med ett märkbart lönetillägg.

Avslutningsvis, i det här inlägget, tänker jag på den svenska krisberedskapen. Det har jag gjort förut i åtskilliga inlägg långt före att krisen vräkte sig över vårt land. Sveriges beredskap har under decennier monterats ned. Vid kalla krigets slut sänktes garden till en nivå tillräcklig för att hantera vardagssituationer, men inte för några omfattande kriser och katastrofer. Sådana bedömdes då vara otänkbara. Inte tillräckligt många tyckte att någon större numerär militära fältsjukhus längre var behövligt. Inte heller bedömdes beredskapslager för mediciner och skyddsutrustning behövas, lika lite som lagerhållning av livsmedel, drivmedel och reservdelar i större omfattning än för att klara den fullt fungerande och ostörda vardagen.

Statens primära uppgift är att värna landets frihet och oberoende samt att skydda medborgarna från inre och yttre hot. Detta kräver förberedelser och sådana är resurskrävande. Men man märker snabbt och hårt om förberedelserna inte är gjorda. Om det kan komma något gott ur en mycket svår och allvarlig kris är det möjligen och förhoppningsvis att medborgarna får upp ögonen för nyttan och värdet av en robust och solid beredskap. Jag hoppas och tror att det i framtiden kommer att finnas efterfrågan av partier och politiker som värderar statens långsiktiga kärnuppgifter högre än pråliga och kostsamma jippon i den fullt fungerande vardagen.