Tre reflektioner om försvaret

Nu är jag inne på sista veckan av min reservofficerskurs på Försvarshögskolan i Stockholm. Kursen, som fortsätter med ett övningsskede till våren, syftar till att jag ska kunna tjänstgöra som stabsofficer med majors grad. Det är viktigt för mig att ha ett ben kvar i Försvarsmakten och jag är mycket glad att nu, genom kursen, få lite mer kött på det.

I afton gästades vår kurs, tack var ett utmärkt initiativ av vår lika utmärkte avdelningschef Tommy Jeppsson, av ett antal ledamöter ur försvarsutskottet. Vi elever ställde frågorna och parlamentarikerna formulerade, utifrån sina olika utgångspunkter, svaren. Det blev en intressant diskussion om försvaret utifrån olika perspektiv och aspekter. Efteråt har jag tre reflektioner:

Tydliggör syftet med  insatsen i Afghanistan
Det är viktigt att beslutsfattarna formulerar tydliga mål och beskriver syftet för varför Sverige verkligen är i Afghanistan. Betydelsen av detta blir allt viktigare i och med att vi åsamkas smärtsamma förluster.

I den offentliga debatten talas det om att vi mest gör det för att flickor ska få gå i skolan och att kvinnor ska undslippa förtryck. Det är fint, viktigt  och behjärtansvärt. Men det finns mängder av länder som – med samma resonemang – skulle vara minst lika värdiga mål för svenska insatser. Min personliga uppfattning är att vi är i Afghanistan av andra orsaker, som är av större vikt och värde för Sveriges säkerhet: 1. Solidariskt delta i kampen mot den globala, religiösa terrorismen. Den använder landet som bas och plantskola för sin för västvärlden förödande verksamhet. 2. Solidariskt delta i kampen mot den globala brottsligheten. Afghanistan är bl a en stor producent av narkotika. 3. Genom vår närvaro och genom våra uppoffringar vinna internationell respekt och därmed vinna andra säkerhetspolitiska fördelar.

Förbered för tillväxt
Vi har på kort tid gått från ett invasions- till ett insatsförsvar. Med allt vad det innebär. Motivet för transformeringen är naturligtvis den säkerhetspolitiska förändringen i vår omvärld och jag accepterar och välkomnar förändringen. Men vad händer om omvärlden förändrar sig och vi ånyo måste kunna möta någon slags angrepp mot vårt land? Ett angrepp som tarvar motstånd av mer än ynkliga två brigader, som ju är innehållet i den organisation som är målbild för 2014?

Jag menar att beslutsfattarna i närtid måste fatta beslut som innebär trovärdiga förberedelser för styrketillväxt. Det handlar bl a om att upprätta planer för materielanskaffning, att besluta om vidmakthållande av befintliga utbildningsanläggningar och om att planera för utveckling av förband. Min uppfattning är att försvarspolitikens fokus just nu är för mycket “här och nu”. Jag menar att de förtroendevaldas uppgift också är att blicka framåt och förbereda även för mindre gynnsamma händelseutvecklingar. Existensförsvarets trovärdighet kräver detta.

Ingå allians
Sverige har intagit en solidaritetsförklaring, där vi uttalar vår vilja att bistå nordiska och baltiska länder i händelse av angrepp. På samma sätt förväntar vi oss stöd om kriget skulle drabba Sverige. Det är en betydande och viktig ompositionering från efterkrigstidens förklaring “alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Men orden måste följas upp med handling. Vi måste planera, förbereda och öva!

För mig står det klart att Sverige nu måste bryta med alliansfriheten. Vi delar betydande värderingar och intressen med andra europeiska länder. Vi kommer framledes svårligen själva kunna avsätta medel för att upprätthålla nödvändig bredd och djup av de militära förmågor, som krävs för att möta ett väpnat angrepp. Personligen anser jag att Sverige borde ansluta sig till NATO, som vi sedan länge samverkar med och leds av i ett antal fredsbevarande och -framtvingande insatser. Jag tycker att alliansregeringen borde ta på sig ledartröjan och söka folkligt stöd för den naturliga utveckling som ett medlemskap innebär.