Unga mördare är fortfarande just mördare

Då har Polisen i Göteborg gripit en på sannolika skäl misstänkt gärningsman för det avskyvärda mordet på en polisman i Biskopsgården. Enligt åklagarens uppgifter ska det vara en 17-årig, kriminellt belastad pojke som ”finns i konfliktmiljön”. Det är ingen duvunge. För två år sedan, när han alltså var 15 år, gjorde han sig skyldig till mordförsök efter att ha knivhuggit en man. För detta dömdes han till ett års sluten ungdomsvård.

Om den misstänkte nu av domstol befinns vara skyldig till att ha skjutit en polisman till döds kommer han sannolikt, på grund av sin ungdom, att ånyo dömas till ungdomsvård. Denna gång i upp till fyra år eftersom det är ett fullbordat mord. Det är så stötande provocerande att faktiskt det är svårt att ta in. Fyra års ungdomsvård för att ha bragt en människa, en make, en son om livet. Fyra års ungdomsvård för att ha avrättat en folkets, landets och lagens beskyddare.

Om gärningsmannen istället hade varit 18 år hade straffet fortfarande blivit stötande kort. Sannolikt hade han då fått avtjäna sex års fängelsestraff innan han ånyo kunde åtnjuta friheten och sannolikt begå nya, vidriga brott och illdåd. Detta eftersom Sverige tillämpar en befängd ungdomsrabatt och den obegripliga principen att endast två tredjedelar av det utdömda straffet normalt sett behöver avtjänas.

Det är alldeles orimligt. Det är kränkande mot offrets arma efterlevande, det är hånfullt mot hans hårt pressade och utsatta kollegor och det är förolämpande mot oss medborgare. Ett mord på en polis är ett angrepp på Sverige, på vårt land och på vårt samhälle. Det är något oerhört förfärligt och synnerligen allvarligt. Det ynkliga straff som brottsbalken föreskriver för en 17-årig mördare speglar på intet viss brottets ohyggliga allvar.

Brottsbalkens förmildrande syn på ungdomsbrottslighet hör till en svunnen tid. Till en annan tid då det var sannolikt var relativt ovanligt att unga människor begick brott. Tanken var väl att de relativt få och inte lika tungt belastade förövarna varsamt skulle korrigeras till att bli vanliga, laglydiga medborgare. Men den idén är förlegad och rimmar inte med den allt mer brutala verkligheten. I vår märkliga tid ser vi individer, utveckla sig till att vara fullfjädrade livsstilskriminella med ett ohyggligt våldskapital redan i de späda tonåren. Sådana eskalerande gangsters stoppar man inte med vare sig kuratorer, socialsekreterare eller med ungdomsvård.

Med nuvarande lagstiftning är en människa att betrakta som fullt straffmyndig vid 21 års ålder. Det är i mina ögon väldigt svårsmält, eftersom myndighetsåldern ju är 18 år. Den som är 18 år och därmed vuxen i lagens mening ska givetvis också avtjäna ett straff som vuxen. Vårt land måste omgående fimpa ungdomsrabatterna. De har sin utgångspunkt i ett samhälle och en verklighet som hör till det förflutna och inte längre finns.

Men vi behöver också ompröva synen på ännu yngre brottslingar. Vi kan inte längre generellt betrakta dem som barn och ungdomar som hamnat lite snett, råkat begå brott och behöver korrigering för att komma rätt och gå vidare. Bland unga brottslingar idag märks mördare, återfallsförbrytare och sedan flera år gäng- och livsstilskriminella. Ofta är de invandrare eller barn till invandrare samt uppvuxna i och präglade av utanförskapsområden. Sådana unga kriminella kan inte gullas med. Det är farliga och utgör högoktaniga verktyg i de kriminella gängens blodiga händer. De behöver därför kunna frihetsberövas under avsevärt längre tid än idag och under andra omständigheter än idag. De behöver mötas av någonting avsevärt mer fostrande, karaktärsdanande och avskräckande än en klen ungdomsvård.

En ung polisman har mördats brutalt. Det är förfärligt, chockerande, upprörande och sorgligt. Men det kommer att hända igen och igen om vi fortsätter att göra så som vi gjort och så som vi gör. Vill vi ha ett annat och bättre samhälle måste vi tänka om och göra annorlunda på flera fronter och områden. Inte minst måste vi öppna ögonen för en annan syn på unga mördare och unga kriminella. Den insikten borde uppfylla varenda en av våra 349 folkvalda lagstiftare på Helgeandsholmen. Dessvärre uppfattar jag inte att så är fallet. Jag är pessimistisk. Jag befarar att det kommer att bli värre och vidrigare innan det kommer att bli bättre. Men bättre måste det bli! Annars går vi under som folk och nation.