Utveckla reservofficerskåren

Idag rapporterar Sveriges Radio att Försvarsmakten säger upp 30-talet reservofficerare. Detta med anledning av att de inte hämtat ut och än mindre besvarat brev med information om tjänstgöringsskyldighet. Förra året fick all personal i försvaret veta att internationell tjänstgöring ingår
som en förutsättning för anställningen. Accepterade man inte detta, fick man helt enkelt lämna försvaret. Att reservofficerare, som inte ens bemödat sig med att ta del av brev från sin arbetsgivare, sägs upp är ingen stor sak. Det är svårt att se vilken nytta och glädje Försvarsmakten skulle ha av så gravt ignoranta människor.

Men det borde samtidigt finnas utrymme för en viss ödmjuk självrannsakan hos Försvarsmakten. I vilken grad har myndigheten ansträngt sig för att hålla sina många reservofficerare motiverade och intresserade? Inte alls till mycket liten, är min uppfattning.

I tio år, efter det att jag sade upp mig från min tjänst som yrkesofficer och övergick till reserven, hade jag nära nog noll kontakt med mitt förband. Undantaget var ett årligt brev, där jag i likhet med andra reservare, fick frågan om jag verkligen ville kvarstå i reserven. Om jag valde att säga upp mig lovades jag till och med medalj! Jag avstod medaljen och bet mig fast. Jag höll mig också hyggligt aktiv genom att under några år ingå i ett beredskapsförband och lite senare tjänstgöra vid Kosovostyrkan. Genom egna initiativ såg jag till att få någon glädje av min anställning som reservofficer. Försvarsmakten fortsatte att årligen locka med dra-åt-helvetemedalj.

Sedan 2010 är läget ett annat för mig. Jag har genomgått nivåhöjande utbildning och ingår i ett insatsförband med huvudsakligen “tidvis tjänstgörande” personal. Detta är jag tillfreds med! Det är ju så det ska vara och poängen med att hålla sig med en reservofficerskår.

Idag finns det, enligt vad jag hörde på nyheterna, ca 6000 reservofficerare mot ett organisatoriskt behov om ca 2000. En stor del av de övertaliga förväntas på kort sikt falla för åldersstrecket. Det senare tror jag är ett problem, för det gäller, misstänker jag, även för en stor andel av de krigsplacerade 2000. Samtidigt har reservofficersutbildningen under flera år legat nere. Tillförseln av nytt blod har strypts samtidigt som många kompani- och plutonchefer är i styva 40-årsåldern.

Det man borde gjort och nu, menar jag, måste göra är att dra igång och fortsätta både grund- och vidareutbildning av reservare. Att det blir en övertalighet jämfört med insatsorganisationen måste anses vara ett mindre problem. Det skapar konkurrens om de befintliga befattningarna, vilket bidrar till attraktion. Men framförallt utgör ju en välutbildad och motiverad reservofficerskår en tämligen billig befälsstomme för Försvarsmakten att luta sig mot den dag då den nuvarande, synnerligen taniga insatsorganisationen befinns vara för liten och svag för att kunna möta reella hot. Detta är en politisk fråga, som jag tycker är viktig, men som jag inte tycker diskuteras i tillräcklig grad; hur ska Sverige idag förbereda sig för att klara styrketillväxt?

En del av svaret på frågan tycker jag borde vara: Utveckla reservofficerskåren! Rekrytera, utbilda och öva! Gärna medalj, men först en rejäl tjänstgöring!