Vad händer med försvaret?

Vad händer nu med försvaret? I försvarsberedningen fanns det en bred politisk samsyn om hur och med vad Sveriges försvar behöver förstärkas. Men efter S-MP-regeringens inblandning havererade endräkten i beredningen. Sossarna vill inte skjuta till de medel som deras egna försvarspolitiker menar är nödvändiga för att bygga upp ett försvar med rimlig förmåga.

Notan för det expanderade försvaret skulle, enligt försvarsberedningen, landa på ca 84 miljarder. Det motsvarar 1,5 % av BNP. Detta ska jämföras med nuvarande ca 1,0 % samt de borgerliga partiernas ambition om 2,0 %. Den senare, högre nivån överensstämmer för övrigt med Natos rekommendation till sina medlemsländer.

Försvarsministern och regeringen har inte lämnat något besked om vilka försvarskostnader den är beredd att åta sig. Inte heller har den lämnat någon information om vad i beredningens rapport de finner onödigt, överflödigt och därmed möjligt att pruta på eller stryka helt. Locket har lagts på. Nu väntar sannolikt diskreta förhandlingar mellan regeringen och dess båda stödpartier Liberalerna och Centerpartiet.

Dessa båda partier valde ju att tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna att på upploppet lämna försvarsberedningens arbete. Den svenska borgerligheten stod enad i sin omsorg om det svenska försvaret. Men det innebär också att den samlade borgerligheten i synen på försvarskostnaderna befinner sig i samma ruta som Sverigedemokraterna. Skulle man kunna tänka sig att dessa fem partier förenar sig för att fälla regeringen Löfvén på försvarsfrågan?

Nej. Det vore uteslutet. L och C har som främsta och huvudsakliga idé att positionera sig mot Sverigedemokraterna. Någon samverkan i den viktiga och även symboliskt laddade försvarsfrågan vore uteslutet, då ju L och C i höga tonarter lovat att inte ge ”högerextremismen” inflytande över politiken i vårt land.

Kommer C och L att skamset ge upp sina ambitioner om högre försvarsanslag? Nej, deras starka markering mot regeringens ovilja i försvarsfrågan förpliktar. Den kan de inte backa från. I alla fall inte hela vägen.

Jag anar att Stefan Löfvén tagit försvarsfrågan som gisslan att förhandla om med Jan Björklund och Annie Lööf om, trots att försvarspolitiken inte är ett område som enligt Januariöverenskommelsen ska vara föremål för samverkan. Jag gissar att det ändå kan bli det och att sådana förhandlingar i så fall landar i ett byte. Löfvén går C och L till mötes i försvarsfrågan mot att de backar från några av de 73 punkter i Januariöverenskommelsen som är särskilt svårtuggade för Socialdemokraterna och deras väljare. Möjligen fimpas kanske slopandet av värnskatten? Kanske ryker reformeringen av arbetsrätten?

Med det skulle Löfvén i så fall hyvla ner överenskommelsen till att bli mindre kontroversiell för vänsterväljarna och det egna partiet. Han skulle också driva in ännu en tjock kil mellan partierna i den forna Alliansen. C och L skulle kunna trumpeta att de ännu en gång ”tagit kampen mot extremismen” och stängt dörren för SD. De skulle också kunna visa upp ett faktiskt förhandlingsresultat i form av ett uppräknat försvarsanslag och något återupprättat regemente i någon centertung valkrets.

Sammanfattningsvis utesluter jag inte att det svenska försvaret, när spelet är färdigspelat, kommer att få mer pengar. Men inte säkert de 84 miljarder som försvarsberedningen ursprungligen var överens om. Tillskotten lär i så fall ske till priset av några slopade, liberala reformer samt en ytterligare sönderslagen borgerlighet. Försvaret väger lätt för socialdemokratin. Men makten desto tyngre.