Vad vill S med Libyen?

“Sätt upp ett mål och håll fast vid det”. Så lyder en av de grundläggande principerna för förande av väpnad strid. Principen är framförallt betydelsefull på den politiskt strategiska nivån. Det är viktigt med realistiska och tydliga målsättningar. Alla i organisationen måste sträva åt samma mål. De som betalar för den, måste veta syftet med operationen.

Socialdemokraternas vilja med det svenska deltagandet i operationen i – eller snarare över – Libyen framstår som synnerligen oklar. Först såg man till att begränsa de svenska flygstridskrafternas mandat till att inte medge markmålsbekämpning. Därmed har libyska motståndsmän att betrakta det svenska bidraget genom de tre kronor-märkta JAS-planens överflygningar. Insatserna mot överste Ghadaffis framträngande pansarkolonner överlåter Håkan Juholt åt illa utrustad milis samt åt andra nationers flygvapen.

Därefter stängde sossarna dörren för en eventuell förlängning av det svenska deltagandet i operationen. JAS-planens spaningskapslar är avancerade och ger värdefulla underrättelser för operationens förande. Och i och med att de icke markmålsbekämpande JAS-planen spanar, frigörs andra nationers flygplan för mer offensiva stridsuppgifter. Men S och Juholt menade att tre månader fick vara nog för operationen. Någon förlängning ville man inte diskutera.

Idag låter S-partiets utrikespolitiske orakel från Mariestad, Urban Ahlin, tillsammans med Peter Hultqvist, som tydligen är försvarspolitisk talesman, i DN meddela att man numera förvisso kan tänka sig att förlänga deltagandet i operationen, men att man då inte vill se svenska flygstridskrafter i området. Istället vill man skicka marinen, trots att sjöstridskrafter ej efterfrågats.

Olika bud, märkliga turer och helomvändningar. Sossarnas mål förefaller mest vara att vinna inrikes medial uppmärksamhet. De märkliga piruetterna väcker berättigade frågor om herrar Juholts och Ahlins regeringsduglighet. Måtte den aldrig sättas på prov!