Varför dissar näringslivet politiken?

Lördagen tillbringade jag i Göteborg och på en välbesökt M-konferens om kollektivtrafiken. Det är en viktig fråga. Det handlar om miljön, men viktigare om att underlätta människors vardag och att röra sig mellan hem och arbete. Kollektivtrafik understödjer arbetslinjen och det betyder mycket i en pendlarkommun som Skövde!

Men nu är det inte om kollektivtrafik eller ens Västtrafik, som många har åsikter om, som detta inlägg ska handla. Under dagens konferens framträdde en vältalig, ung man som representant för Västsvenska industri- och handelskammaren. Ett av hans förslag på lösningar för att öka resandet, höja kvaliteten och minska kostnaderna var att sätta in näringslivsföreträdare i styrelsen för just Västtrafik, som ju är politiskt tillsatt. Då tog ytterligare en vältalig man (det är gott om sådana på konferenser) till orda. Denne ställde motfrågan varför näringslivsföreträdare väljer att stå utanför och vill släppas in i styrelser, istället för att faktiskt kliva in och engagera sig i politiken. Handelskammarens man blev svaret skyldig och nöjde sig med att stamma något om “tidsbrist” och att det “kanske är känsligt att ta politisk ställning”.

Jag tycker att det både är märkligt och olyckligt att politiken blivit något som en skrälldus “opolitiska” tyckare och organisationer förhåller sig till och ska påverka utifrån. Vår parlamentariska demokrati omfamnar oss alla. Var och en som vill något med samhällsutvecklingen borde ta ställning, engagera sig och visa ledarskap i politiken. Vara med och spela – eller i alla fall kämpa om en plats i laget – istället för att nöja sig med att högljutt skrika från läktaren.

Näringslivet har inte alltid lyst med sin frånvaro i politiken. Tittar man på fullmäktigeförsamlingarnas sammansättning i vilken kommun som helst på låt säga 50-, 60- och 70-talen, återfinner man bland ledamöterna sannolikt den lokale bankdirektören och bruksdisponenten. Dessa män, för det var väl främst fråga om sådana på den tiden, tog ett samhälleligt ansvar utöver sitt professionella. Även i vår tid finns det företagsledare med uttalat politiskt engagemang, även om de är få. Pehr G Gyllenhammar har suttit i Folkpartiets partistyrelse. Antonia Axson Johnson sitter i kommunstyrelsen för samma parti i Upplands Väsby. I Moderaternas styrelse sitter industri- och finansmannen Gustaf Douglas.

Varför engagerar sig inte företagare och näringslivsföreträdare politiskt i större utsträckning? Om handelskammaren själv anser att fler näringslivsföreträdare borde engageras och göra nytta i styrelser i offentlig verksamhet, borde den inte då själv först göra läxan och uppmuntra sina företrädare och medlemmar till politiskt deltagande? Jag tycker det och hoppas verkligen att så sker. För jag är övertygad om att dessa duktiga människors kunnande och erfarenheter är mycket värdefulla i det politiska arbetet med att forma och utveckla vårt samhälle. Välkomna in!

7 kommentarer för “Varför dissar näringslivet politiken?

  1. Jag är medveten om Handelskammarens roll och jag tycker att man löser detta uppdrag alldeles utmärkt. Särskilt uppskattade jag kampanjerna om krav på utbyggnad av den västsvenska infrastrukturen. Frågan engagerade många – inte bara inom näringslivet – och ökade trycket i frågan.

    Jag är också införstådd i att det varken är Din eller Handelskammarens uppgift att rekrytera politiker bland medlemmarna. Men jag ser det verkligen som ett problem att politiken har utvecklats till att vara något som olika organisationer förhåller sig till, men som allt färre människor väljer att engagera sig i. Jag är övertygad om att det vore en styrka för samhället om företrädare för näringslivet i en större utsträckning deltar i det politiska beslutsfattandet. Jag har funderat över hur man ska åstadkomma detta. Det har även andra, för kloka synpunkter och tankar har ju landat in här på bloggen.

    I styrelsefrågan vill jag påminna om att det faktiskt är fullt möjligt att företagare sitter i styrelsen för Västtrafik, liksom i styrelser för andra vitala, offentligt finansierade och utförda verksamheter. Det förutsätter dock, med nuvarande ordning, att man är beredd att göra det utifrån ett mandat man fått av ett politiskt parti. Men styrelsefrågan är, som sagt, kanske inte den viktigaste detaljen i den komplexa frågan om kollektivtrafikens utveckling i Västsverige.

    Själv ser jag den begränsade närvaron av företagare i politiken som ett större problem. Inte för kollektivtrafiken, utan mer generellt.

  2. Jag tar mig friheten att delvis föra in debatten på västtrafiks styrelse. Anledningen till att jag tycker att man skulle ta in näringslivsrepresentanter i Västtrafiks styrelse är för att “kollektivtrafikvärlden” gång på gång säger att man måste bli mer kundorienterad och få ett större marknadsfokus. Det i sin tur kräver ändrade attityder bland de som arbetar med kollektivtrafik. Då tror jag att det undrlättar om man får in människor i styrelsen som är bra på kundorientering och marknadsfokus. Den man som sedan kommenterade detta och ställde motfrågan påstod att det inte gick att ta in näringslivsmänniskor i Västtrafiks styrelse. Det gjorde dock västtrafiks motsvarighet i Uppland redan 2003. Sen ska tilläggas att det säkert inte är den viktigaste frågan för kollektivtrafiken i Västsverige.

    Kul att ni vill ha in fler näringslivsföreträdare i politiken. Anledningen till att jag stammade (minns förvisso inte att jag stammade) eller inte gav ett så fullödigt svar på frågan om näringslivspersoners engagemang i politiska partier var att jag:
    1. inte var där för att diskutera den frågan och således inte hade tänkt igenom den fullt ut.
    2. inte anser det vara min sak att recensera olika personers engagemang utanför den verksamhet de dagligen kämpar för.
    Däremot tror jag att det vore bra för samhället om fler näringslivsföreträdare deltog i politiken (det är dock en fråga som handelskammaren inte har tagit ställning i). Men min uppgift är inte att, på politikers uppdrag, övertyga näringslivsföreträdare att engagera sig i olika partier. Mitt uppdrag är att företräda näringslivet gentemot politiken. Att näringslivsföreträdare borde komma in i Västtrafiks styrelse är för att kollektivtrafiken ska bli bättre vilket mina uppdragsgivare vill att den ska bli.

    Handelskammarens uppdrag är att vara det västsvenska näringslivets röst gentemot det allmänna. Det finns därför en klar poäng med att vi är partiopolitiska och ska påverka “utifrån”. Men det är tråkigt om det uppfattas som att vi bra “högljutt skriker från läktaren”.

  3. Då tycks vi vara överens i allt.

    Vad mera är så propageras “beslutskulturen” ned i de kommunala förvaltningarna. Så att göra rätt blir viktigare än att få något gjort.

    Mer entreprenörer och mer entreprenörstänk behövs.

  4. Få företagare/entreprenörer torde ha kunskap om vare sig arvode eller ersättning för förlorad arbetsinkomst innan de tar klivet in i politiken. Först då upptäcker man som företagare stora brister i hur beräkningen av förlorad arbetsinkomst går till. I Lidköpings kommun saknas t ex helt ett genomtänkt och rättvisande system för att ersätta förtroendevalda som driver egen verksamhet, oavsett det sker som egenföretagare eller i eget aktiebolag. En företagare riskerar inte bara att förlora inkomster, utan kan även tvingas betala för sitt politiska engagemang om han eller hon måste ta in en person som gör jobbet medan företagaren är på förtroendeuppdrag.
    Jag är övertygad om att många företagare har ett stort politiskt intresse, men företagandet går före. Inte minst mindre företag kämpar också ofta med lönsamheten, vilket ställer stora krav på egna arbetsinsatser.
    Även den trista attityden i samhället gentemot företagare, kan påverka. Alliansregeringen har helt klart bidragit till en attitydförändring, men S och V har fortfarande(inte minst på lokal nivå) en inställning till företagare som några som skor sig själva och inte bidrar. Senast jag hörde det var i veckan i en lokal diskussion om kultursponsring.
    Här har vi moderater en viktig uppgift att förstå och lyfta fram företagandets villkor, samt vilken roll företagande spelar för välfärden.
    Till sist; det handlar inte bara om att locka in företagare i politiken. Även privatanställda måste ges förutsättningar att jobba politiskt. Det som ser bra ut på pappret fungerar inte alltid i verkligheten om man är mån om karriär och löneutveckling. Därtill är det politiska systemet, dess ersättnings- och arbetsvillkor i allt för hög grad utformat utifrån en skattefinansierad verklighet, nämligen offentliganställda och fackligt anställda.

  5. Jag håller med om arvodesnivåerna. Naturligtvis får man vad man betalar för, även i politiken. Vill man att de klokaste och vassaste hjärnorna ska avsätta tid för att vara med och fatta politiska beslut, måste man vara beredd att ge rimlig kompensation för detta.

    Jag håller också med om att det finns kulturskillnader i hur beslut fattas i politiken jämfört med i näringslivet. Men jag anser att det tillhör allmänbildningen att ha utvecklat en förståelse för politikens villkor. Jag är själv militär och därmed tränad och van vid att fatta självständiga och snabba beslut. Men när jag är i politiken är jag där som medborgarföreträdare och spelar efter gällande spelregler. Dessa kan man ha synpunkter på och jag tycker själv att de bör ses över och reformeras på ett sätt som bättre taktar med vår tids villor. Tills vidare får man gilla läget.

  6. Det är en mycket intressant fråga du ställer.

    Varför?

    En sak är arvodet i politiken, som näppeligen står i paritet med vad man tjänar i näringslivet. Eller rättare sagt kostnaden att vara borta från sitt företag/uppdrag är så stor att den inte uppvägs av arvodet. Inte på långa håll.

    På högre poster i näringslivet förväntas man dessutom fokusera på sitt jobb.

    Tveklöst behöver vi fler med företagsekonomisk kompetens och insikt i näringslivets spelregler i politiken. I synnerhet i vår kommun, vars arbetsmarknad domineras av ett fåtal stora institutioner och gör företagare till en bristvara i samhället i stort.

    Själv lämnade jag förtroendeuppdrag på 4 nivåer i näringslivsorganisationen för min egen näringsgren, lantbruket, till förmån för politiken. Det fanns varken tid eller råd till båda och dessutom familj och företag.

    Däremot är det helt klart utvecklande och intressant på ett personligt plan med ett politiskt och/eller näringspolitiskt engagemang, vid sidan av företagandet.

    Vill, som du, rekommendera fler näringslivsföreträdare att prova på politiken. Ni behövs.

    Det största hindret är de skilda formerna för beslutsfattande/kulturer, tror jag. I (det svenska) näringslivet har man delegation att fatta beslut inom sitt ansvarsområde och tiden från tanke till verkställighet är kort. Alldeles i synnerhet så för oss små- och egenföretagare.

    I politiken fungerar det annorlunda. Tiden till beslut är ofta lång.

    Jag har funderat mycket över detta. Varför det kommer sig att det politiska systemet är så oförlåtande mot entreprenöriella personligheter, “do:ers”.

    Jantelagen?

Kommentering avstängd.